jessicaherrstrom

Natten tillbringades på akuten med Benji och min älskade Jenny som stöd.
Efter flera nätter med hosta fick Benji hosta även igår och dessutom fick han svårt att andas.
Det visade sig vara Krupp och väl inne på sjukhuset fick han kortison och inhalera adrenalin.

När vi satt där inne och väntade på att medicinen skulle verka kom det in en pojke i 3-4års åldern med extrem Krupp.
Den lilla pojkens anfall varade i 15-20minuter åt gången.
Både pojken och hans mamma led varje gång han fick ett anfall.
Jag kunde inte låta bli att tänka, "är det mitt öde"?
Är det såhär min älskade unge ska ha det i framtiden?
För att stå där bredvid och inte kunna hjälpa sitt barn är en känsla som inte går att beskriva.
Det är det värsta man kan uppleva!

Att se sitt barn lida och ha ont är värdelöst.
Man känner sig oerhört maktlös och önskar man kunde ta över smärtan.
Jag hade gjort allt för att Benji skulle slippa detta, för att han skulle få vara frisk och kunna sova gott om nätterna.
Det enda jag kan göra är att finnas där, älska honom och ta hand om honom.