jessicaherrstrom

Lederna värker och det känns som om huvudet mitt ska sprängas.
Allt detta trots en relativt bra natt.
Dock har jag vridit och vänt på mig, bökat och inte fått ro i kroppen.
Jag har tänkt och grubblat, funderat över livet.
Tillslut somnade jag, nöjd med vad jag kommit fram till.

Idag blir det bakning, städning, kanske lite shopping och ikväll trevligt sällskap.
Mor min fyller 45år imorgon och det ska firas med en del gäster.
Tänkte gå bort dit och hjälpa henne med all mat som ska lagas ikväll.

Grabben är påklädd och nu blir det frukost!
Sen sätter vi igång här hemma...

Natten tillbringades på akuten med Benji och min älskade Jenny som stöd.
Efter flera nätter med hosta fick Benji hosta även igår och dessutom fick han svårt att andas.
Det visade sig vara Krupp och väl inne på sjukhuset fick han kortison och inhalera adrenalin.

När vi satt där inne och väntade på att medicinen skulle verka kom det in en pojke i 3-4års åldern med extrem Krupp.
Den lilla pojkens anfall varade i 15-20minuter åt gången.
Både pojken och hans mamma led varje gång han fick ett anfall.
Jag kunde inte låta bli att tänka, "är det mitt öde"?
Är det såhär min älskade unge ska ha det i framtiden?
För att stå där bredvid och inte kunna hjälpa sitt barn är en känsla som inte går att beskriva.
Det är det värsta man kan uppleva!

Att se sitt barn lida och ha ont är värdelöst.
Man känner sig oerhört maktlös och önskar man kunde ta över smärtan.
Jag hade gjort allt för att Benji skulle slippa detta, för att han skulle få vara frisk och kunna sova gott om nätterna.
Det enda jag kan göra är att finnas där, älska honom och ta hand om honom.

Benji ska från och med måndag vara på dagis redan kl halv åtta, därför lämnades han den tiden även idag för att jag ska kunna se så det funkar.
Han verkar trivas bra och vinkar glatt hej då på morgonen, sedan leker han glatt med dom andra barnen under dagen.
Skönt, då man slipper oroa sig.

Han klarar omställningen galant och har vant sej vid att vara ifrån mamma hela dagen.
Tack vare dagis har hans aptit ökat och han släpper vällingen mer och mer.
Dessutom sover han bättre och längre om nätterna.

Som ni märker är jag en människa som är för dagis.
Som anser att det gynnar barnen och stärker dom som individer.
Anledningen till att jag gör klart detta är för att jag har fått kommentarer om att det är för tidigt att lämna en 14månaders bebis på dagis.
Men då är min fråga, hur skulle jag annars göra?
Hur ska jag annars kunna försörja vår familj och ge benji tak över huvudet?
Hade jag kunnat vara hemma några månader till med honom hade jag säkerligen varit det, men man måste jobba!
Som ensamstående mamma har man då inte mycket mer val än att lämna sitt barn på dagis och överlåta en del av ansvaret och uppfostran åt personalen där!
I mitt fall är detta dock en perfekt lösning och både jag och benji verkar må bra av den!