jessicaherrstrom

Plötsligt slår det en, hur otroligt lycklig lottad man egentligen är.
Precis som alla andra mammor så tycker jag att just JAG har fått den finaste sonen nånsin.
Och mitt hjärta är fyllt till bredden av kärlek till denna underbara krabat.
Att se honom i sin säng, i sitt rum, men sin söta lilla pyjamas med spöken på, med nappen i munnen och med sin nalle i ett krampaktigt grepp ger mej en klump i magen.
Och inte en sån där klump av oro, utan en lyckokänsla som plötsligt slår till.
Ett slag fullt av kärlek som träffar en mitt i magen.

Och plötsligt, 16månader efter hans födsel inser jag att denna lilla människa är min!
Det är JAG som burit honom i 37veckor, JAG som led av diverse krämpor under min graviditet.
Det är JAG som har fött fram denna alldeles underbara varelse!

Plötsligt inser jag att han inte längre räknas som spädbarn, som bebis.
Utan detta är en människa, om än en liten sådan, en människa med en egen vilja, ett eget sätt att tycka och tänka.
Och trots att denna lilla människa bara är dryga 16månader så tycker jag mig kunna se hurdan han kommer till att bli när han växer upp.
Jag tycker mig kunna se drag och egenskaper han fått från mej, och saker han har fått efter sin pappa.

Plötsligt inser jag vad folk menar när dom säger att man ska ta vara på tiden.
Att livet rullar på alldeles för fort.
Jag vet vad dom menar med att man inte ska spilla energi på onödiga saker och ting, att man ska prioritera!
Och det är just vad jag gör, jag prioriterar Benjamin.
Jag prioriterar hans lycka framför min egen, sätter honom i första hand.

Och plötsligt inser jag meningen med livet.
Jag inser att det viktigaste i livet är att Benjamin är frisk och lycklig.
Och att få äran att älska honom är den största gåvan jag nånsin kommer till att kunna få.